Min uppväxt

När mina föräldrar bodde i Thulinhuset med min syster Sickan då 5 år gammal, föddes jag på BB i Landskrona. Året var 1949.Min Mor var hemmafru och min far jobbade hos Sture Andersson. Han var anställd hos Martin Pettersson som ägde cykelaffären när Sture övertog den. Mina föräldrar hade bara ett år innan mist min storebror som bara blev ca: 1 år. Jag återkommer med minnen från denna tiden. 

Mitt första egna minne från första tiden var när jag hade mässlingen. Jag blev mycket ljuskänslig så fassan byggde en ställning över vår säng. Sen hängde han filtar över så det blev kål svart. Detta drabbade även Sickan då vi delade säng. Vi hade en utdragssoffa som stod i köket. Vi sov alla i köket i 2 bäddbara kökssoffor. Köket var jättestort. Hela lägenheten bestod av ett kök och ett rum, dom var lika stora. Jag tror att hela lägenheten var ca: 40 Kvm. Toalett hade vi ett gemensamt i trappen samt jag tror det var minst 20 på gården. Värme fick vi från koksaspisar. En i rummet som var ca:1 m hög och 3 dm i fyrkant. Köket hade en stor köksspis med ugn och fyra hål uppepå som man lade gjutjärnsringar i olika storlekar efter vilka grytor man hade. Vask med rinnande kallt vatten i kombination av en diskbänk. På gården fanns ett brygghus där mossan tvättade våra kläder. på sommaren hängdes dom ute till tork och på vintern gick vi upp på vinden 4 trappor och hängde på tork där. Man fick lägga papper på golvet för att samla upp dropp från kläderna. I brygghuset fick vi också bada i den stora tunnan som vi då eldade under för att få varmt vatten. Huset byggdes enligt krav av Enoch Thulin för hans anställda 1919. Han krävde att det skulle vara större fönster och lägre fönsterkarmar än i andra arbetarbostäder. Detta för att människorna som bodde där skulle känna sig mer betydelsefulla. Mor och Far var engagerade i revyerna i Landskrona samt att far var med i olika orkestrar. Dom tränade ofta hemma hos oss. Många i huset tyckte detta var trevligt, Men några tyckte det störde. En gång skulle dom på ett möte hos en annan familj som hette Sandberg. Det var när jag hade mässlingen då lades jag i en vagn som täcktes med filtar, sen sattes vagnen i ett sidorum så jag kunde bli tillsedd regelbundet. Andra barn i lägenheten ville kolla men hölls borta av respektive föräldrar. Jag minns inga besvär själv bara att det var mysigt att få vara ifred. Fortsättning följer. 

Mitt andra minne var när det Åskade fruktansvärt.Blixten träffade skorstenen på Schlasberg fabriken. den var mellan 30 och 40 meter hög. Vi stod vid köksfönstret och kollade på blixtrande när det det plötsligt slog ner. Allting bara föll, toppen på skorstenen landade ett fåtal meter från vårt fönster. Jag hörde min Mor skrika Neeeeejjjj! Sen den dagen var hon helt förstörd varje gång det åskade. Det kunde räcka med att ett flygplan passerade så sprang hon och gömde sig. Detta satt i hela hennes liv. Sickan blev också rädd men inte så. För att trösta oss fick vi några kronor från Far, Sickan vågade inte gå till kiosken som låg ca: 100 m hemifrån. Så jag fick följa med henne som stöd. Hon var 9 och jag 4 år. Vi fick vårt godis och gick hem. Väl hemma satt Far med sitt dragspel och spela lugna melodier för Mor. Sånt glömmer man aldrig. 

Thulinhuset som låg på Hörnet Östergatan och Brocksgatan. Vi kunde komma till vår lägenhet från tre håll. Dels från Brocksgatan sidan om ölhallen som låg i samma hus. Dels från Östergatan vid sidan om tobaksaffären. Man kunde även komma in från gården då gick man rakt in i köket. Från dom andra kom man in i en liten Hall innan man kom in i rummet.Det fanns en stor gård som var belagd sten. Vi hade en bakgård där fanns en sandlåda och en gunga och en liten gräsmatta. Min mor umgicks mycket med Linnea Nielsen Hon, Mor, Linneas dotter Jonna och jag brukade cykla ut till Granet för att leka, efter det brukade vi köra till Slottscaféet och fika. Jag minns en dag på gården när Jonna hade besök av en lite äldre kusin från Danmark dom lekte med en boll. När jag kom ut och såg dom frågade jag om jag fick vara med och bolla blev Jonnas kusin arg och puttade till mig. Jag var då i 5 års åldern och fick lära mig att bolla på danska var något annat snuskigt. 

En dag när mor och jag skulle köra ut till Granet för att leka gick det inte perfekt. En bit på väg lossnade barnstolen jag satt i. Jag och stolen föll baklänges ner i gatan. Bakom oss kom en bil, den hann precis att stanna. Jag minns att jag låg på marken i ryggläge fastspänd i sadeln och tittade upp och såg en kofångare. Chauffören blev rädd, kom utspringande tog en suck av lättnad. Han hjälpte mig upp och gav mig ett 5 Kronors mynt. Mor höll sig kall. Men när vi kom hem började hon att skaka och blev väldigt upprörd. När jag kom fram till henne blev hon lugn igen. 

Min far hade ett gäng musiker hemma för att träna. Dom höll på till närmare 22.00 dom som bodde ovanför var lita irriterade. På morgonen när vi skulle iväg kom dom ner och var arga på Far. Dom nästan skrek, hörde du inte hur vi bankade med kvastskaften i golvet i går kväll. Far behöll lugnet och sa, jodå, men det gjorde inget för hade sånt väsen själv. Det blev jättetyst efter det svaret och vi gick iväg. 

Mitt sista minne från Thulinhuset var när jag följde med farmor till Saluhallstorget där det var försäljning var dag hela sommaren med frukt, grönt, rotfrukter och fisk. På vintern handlade man inne på saluhallen som var som en galleria varje försäljare hade sitt område, här fanns mat och mejerier av allt man behövde. När vi gick dit passerade vi en insamling till rädda barnen. Dom frågade Farmor om en slant till rädda barnen. Hennes svar var dräpande, det får dom göra som har skrämt dom. Min farmor hade inte ett lätt liv frånskild med 6 Barn på den tiden var inte en dans på rosor. Detta gjorde henne väldigt bitter. Dom stunder hon var på bra humör hade hon en härlig humor. Detta var året jag skulle fylla 6 år. 

En dag skulle vi springa ikapp med barnvagnar. Tävlingsbana var Almstigen. Vi var tre stycken, vi hade badbyxor på oss. Vi ställde oss i bredd banan var ca: 500 meter lång. Starten gick det blev en hård fight. När vi närmade oss slutet ville jag öka farten och lutade mig fram. Jag kände att handtaget försvann nedåt, asfalten närmade sig väldigt fort. Pang jag kasade mellan 1 och 2 meter med hela kroppen tryckt mot vägen. Det var inte mycket skinn kvar på bröstet och låren. Jag sprang hem till mor hon tog fram tvål, vatten och en rotborste. Hon tvättade rent medan jag skrek. Men rent blev det. Sen lade hon några lakan över och badda tills det sluta att bloa. Sen läkte det fint. Kanske man kan säga att jag i detta ögonblick blev barskrapad. 

Mellan den stenlagda gården och trädgården stod en räcka med toaletter. Dom hade en hasp på insidan och en på utsidan. En dag fick vi för oss att retas med en gubbe som ingen tyckte om. Vi såg honom gå in på en av toaletterna, då lade vi på haspen på utsidan. sen tog vi en boll och kastade upprepade gånger mot dörren. Vi hörde ilskna skrik från toaletten. Mor kom ut när hon hörde skriken. hon blev väldigt arg, hon sprang bort och tog av haspen sen sprang hon efter mig. Jag sprang in och gömde mig under sängen. Hon hittade mig med en gång Gubben stod nu bakom henne i vår lägenhet. När mor såg det skrek hon va fan gör du här, detta tar jag hand om. Så hämtade hon mattebankaren tog tag i mig drog fram mig sen fick jag minst 10 rapp av mattebankaren i ändan. Det gjorde rätt ont att bo där. 

Jag började i skolan när vi bott där ett halvår. Det blev Tuppaskolan som låg 2 km hemifrån. Mor och jag memorerade vägen. Gå ut från porten gå till vänster till Eriksgatan, ta till höger gå till gamla kyrkans grund, gå till vänster mot skolan. Vi var där strax innan 8. Det blev inskrivning vi fick träffa andra barn och deras Mammor. Vi fick förklarat vilka regler som gällde. Efter 1 timme gick Mammorna hem, vi fick stanna till 4. Sen fick vi gå hem. Jag minns inte så mycket från själva skolan mer än att vi var där mellan 8 och 4. På middagen fick vi gå hem och äta. Dom som inte hade föräldrar hemma fick äta i skolan. Skolan för mig var inget jag gillade men jag gick dit för att man måste. Därför minns jag inte några av mina klasskamrater. Efter skolan gick alla hem till sitt. 

Ett minne från Sture Andersson som ägde cykelaffären. Han hade 3 grabbar och jag fick ofta ärva deras cyklar och kläder då dom var mellan 4 och 7 år äldre än jag. Dom hade alltid fina kläder, dom hann inte slita så mycket på dom så jag kände mig fin när jag använde dom. En dag fråga Sture om jag ville gå på posten för att hämta en paket. Jag var nog mellan 7 och 9 år. Den skulle betalas så jag fick ett par tusen kr i handen. Posten fanns ett kvarter bort på Bryggaregatan. När jag lade pengarna på disken som jag precis kunde se över såg tanten bakom glaset rent förfärad ut. Hon tog telefonen och ringde till Sture hon skrek i luren så att jag blev lite rädd. Sture fick en utskällning som hette duga. Hennes ord har du ingenting bakom pannbenet att skicka en så liten påg med så mycket pengar och löst i handen, det är ju vansinne han kunde ju blivit nerslagen och rånad. Jag fick sen paketen gick tillbaka till Sture. Han sa det gjorde du bra trots allt.Nu när jag skriver ser jag tanten framför mig. 

Det året jag skulle fylla nio år var det dags att flytta igen. Denna gången till Borgmästaregatan 16. Jag gick till skolan på morgonen och efter skolan skulle jag gå till den nya lägenheten. Det var på tredje våning. Jag gick upp köksvägen gick in i köket sen in i rummet där satt ett äldre par. Dom verkade inte ha märkt mig så jag gick igen och insåg att jag skulle upp en våning till. När jag berättade för Mor sa hon dom är döva båda två och dom ser dåligt. I samma veva började Sture Andersson som den förste i stan att sälja TV-apparater. Vi fick en på prov. Huset ägdes av Martin Pettersson han ägde Cykelaffären som Sture senare övertog. Far jobbade hos Martin när Sture tog över. Sture delade upp affären och öppnade en affär med verkstad på Föreningsgatan. På Borgmästaregatan var det motorcyklar, mopeder och gräsklippare som gällde. På Föreningsgatan var det Cykel, sport, radio och tv. Vi fick en liten möbel med dörrar som man kunde låsa. Man kunde bara ta in Danmark vid denna tid. Det var cykeltävling från Forum i Köpenhamn nyheter samt underhållning från tivoli som ledare var Volmer Sørensen. Han skapade folkstorm när han i direktsändning anmodade hela publiken att stoppa en tumme i röven och en i munnen, sen sa han också skiftar vi. Naturligtvis får man inte glömma Ole Lukkeöje. Senare började Lasse Holmqvist att göra svensk TV som han sände från Danmark. Sture hade en tv i skyltfönstret på Borgmästaregatan så att folk kunde stå på gatan och titta. 2 år senare fick Sture konkurrens från en som hette Evertsen. Han öppnade på Hörnet Borgmästaregatan och Järnvägsgatan där Apoteket Kronan tidigare låg.

En dag gick jag och min kusin Ulf ut till Karlslundsparken. Vi kom överens om att vi skulle se vem som kunde klättra högst upp i en av bokarna. En bok är ju ganska hög. Första biten innan man nådde grenarna var det 3 till 4 meter så vi fick klättra som apor genom att krama trädet och hoppa bitvis uppåt. Väl vid första grenen fortsatte jag uppåt. Grenarna blev smalare och smalare, när jag var väldigt nära toppen hörde jag en röst nerifrån, det var en av Ulfs kusiner. Då släppte jag taget med höger hand vinkade och ropade här är jag. "knak" sa det en gren gick av. Jag föll, jag tror att jag träffade alla grenar på väg ner, troligen var detta tur. När jag vaknade till stod det en tant som var sjuksköterska. Hon var ledig denna dag. Hon hjälpte mig hem hjälpte min mor att lägga mig i sängen. Jag var väldigt mörbultad och kunde inte ta mig ur sängen på 1 vecka. I skolan blev det en sport att peta på mig, för alla visste att jag var ordentligt öm i hela kroppen. Lärarinnan skrattade och sa så kan det bli när man klättrar i träd. 

Min skoltid var inte den bästa i mitt liv. Jag gick på Södra skolan allmänt kallad Tuppaskolan på grund av tuppen som sitter högst upp på den äldsta byggnaden. dom första 2 åren hade vi en lärarinna som var fanatiskt religiös. Jag minns en flicka i klassen som var vänsterhänt och lärarinna blev tokig på henne och gav henne flera slag i nacken samtidigt som hon skrek att det bara var djävulens barn som skrev med vänster hand. Jag fick min lusingar då jag hade problem med ögonen, mina ögon rann när jag läste och då blev bladen våta, för att undvika detta lyfte jag upp boken när jag läste men då fick jag stryk. Jag visste inte då att jag var ljuskänslig så ljuset, vita blad och svart text gjorde att mina ögon blev överansträngda. Detta fick jag reda på i 30 årsåldern. Jag har även en defekt på ryggraden en kota som stannade i växten vid födseln. Detta gjorde att jag inte kunde nå golvet med fingerspetsarna med raka ben. Då stod läraren med en rotting och slog mig i korsryggen och sa det kan alla. Så enligt mina minnen var lärarna dom värsta mobbarna. Rektorn på skolan samlade på tortyrredskap han hade en grej på ett bord där han kunde spänna fast handen så man inte kunde flytta handen när han slog med pekpinnen. Jag blev inte populär hos lärarna då jag tydligt visade att ni kan slå hur mycket ni vill jag är som jag är. Detta gjorde att vissa elever respekterade mig mer. Nästa gång skall jag minnas något roligt.